Expressen 11 maj - Livet efter kriget

Expressen skrev ett reportage om Emil som publicerades lördag den 11 maj. Tyvärr fick jag och Memil inte veta att den publicerades precis den dagen förens sent på kvällen och vi hann därför inte meddela nära och kära så de kunde köpa tidningen. Därför har jag nu fotat de 3 sidorna och bifogar dessutom artikeln i text ifall någon är intresserad av att ta del av artikeln.

EXPRESSEN 11 maj 2013

Sverige har inte varit i krig på 200 år, sägs det. Ändå har vi skickat nio tusen soldater till Afghanistan under de senaste tio åren. Fem av dem har mist livet och tolv har skadats svårt. Hur många som bär på psykiska men är oklart. Men att det finns svenska soldater som varit i krig är tydligt.

Emil Selberg, 29, förlorade ena benet under en attack i Afghanistan för två år sedan. Han träffades av en spränggranat, och hade lika gärna kunnat mista livet.

Trots smärtan arbetar han idag som gruppchef på regementet hemma i Boden.

Flickvännen Emma Fahlman, 25, friade till honom när han kom hem.

BODEN. Förste sergeant Emil Selberg står med rak rygg framför ett tjugotal uppställda rekryter på en skjutbana i skogen utanför Boden. Det är skytteprov, och militäraspiranternas nerver är på helspänn.

– Ställ upp för visitation före skarpskjutning! skriker han, och slår käppen i marken framför sig.

Käppen är det enda som vittnar om krigsskadan från Afghanistan för två år sedan, då han förlorade sitt vänstra ben.

Det var den 13 augusti 2011. Efter sex dagars patrull på landsbygden väster om Mazar-e-Sharif, ”West of Mes” på militärslang, hade de stannat till i en liten by för en rutinkontroll på vägen tillbaka till campen. Solen gassade och byborna höll sig inomhus. Några barn sprang runt och lekte och en man grävde en grop i ett dike, i övrigt var gatorna lugna. Emil Selberg gick längst bak med sina fem skyttesoldater framför sig när stillheten plötsligt exploderade.

– Jag såg inte var skotten kom ifrån och jag tror att jag fortfarande stod upp och hoppade lite på ena benet ett tag innan jag satte ner vänstra foten och föll ihop, för det fanns inget att stödja på, säger han.

Omkring sig såg han de andra soldaterna ligga tryckta mot marken. En av dem mötte hans blick och sa ”Håll ut” innan han kröp iväg för att ta skydd i en gränd längre bort tillsammans med de andra.

Det var en spränggranat som träffat Emil, ett raketgevär som egentligen är gjort för att spränga fordon och byggnader. Av kraften hade det slitit med sig benet när det passerade. Annars hade han sprängts i bitar.

– Jag tänkte att jag har inget ben kvar, men jag kan ju inte göra så mycket åt det, så jag struntar i att fundera på det. Och så koncentrerade jag mig på att dra åt remmen för att stoppa blödningen istället. Det var det enda jag tänkte på, säger Emil Selberg.

Han hörde hur det ven som pisksnärtor runt honom, och upptäckte att han låg framför en mur. Stenbitarna flög i luften när muren träffades av skotten. Trots att motståndarna bara var 100 meter bort, såg han dem aldrig. Plötsligt var en person bredvid honom.

– Det var gruppchefen. Han hade inte klarat av att se mig ligga där, så med risk för sitt eget liv tog han sig fram till mig och drog mig in bakom muren.

Striden fortsatte i 45 minuter innan attackhelikoptrar kom och fick motståndarna att dra sig tillbaka. Smärtan som var fruktansvärd, blev stegvis värre. Han sövdes och när han vaknade på fältsjukhuset stod ett femtiotal personer i kö för att få träffa honom.

– Några kamrater stod runt min säng. Jag minns det inte själv, men tydligen hade jag tittat på dem och sagt ”Sluta lipa, börja jobba”, säger han.

Sverige har skickat närmare nio tusen soldater till Afghanistan sedan 2002. Fem av dem har stupat, tolv har skadats svårt. Men det sägs att i krig finns inga oskadade soldater. Bomber krossar inte bara ben, de skadar också hjärnor. Enligt Försvarsmakten drabbas bara några få procent av de svenska Afghanistan-soldaterna av psykiska problem. Men efter 2009, då fler soldater skickades ner, striderna intensifierades och fler skadades gjordes en satsning på hemkomstverksamheten för att bättre fånga upp de som mådde psykiskt dåligt.

– Vi tänkte att vi måste ha en beredskap, och började skapa ett ännu finmaskigare nät för hemkomstverksamheten just för Afghanistan, säger Niclas Wisen, kapten och psykolog på Försvarsmaktens Veteranstödsavdelning.

Nu finns ett system där soldaterna screenas innan de kommer hem, och de som har behov ska erbjudas hjälp. Psykisk ohälsa har varit stigmatiserande att tala om för soldater som tränas i mental styrka. Men även om antalet psykiskt skadade soldater enligt statistiken inte blivit fler, så har inställningen förändrats.

– Men jag tycker att det blivit en mycket öppnare attityd under de senaste åren vad gäller de som hör av sig på eget bevåg, säger Niclas Wisen.

Det sägs att Sverige inte varit i krig på snart 200 år, men ändå har närmare 100 000 svenska soldater deltagit i konflikter utomlands sedan andra världskriget. Över 80 av dem har dödats, många har skadats. Svenska soldater sänds ut i strid, men kommer tillbaka till ett land som inte anser sig vara i krig. Debatten om hur vi tar hand om våra svenska soldater när de kommer hem har funnits länge.

– Tidigare pratade vi inte om veteraner. Politiskt fanns inte veteraner i Sverige innan veteranutredningen tillsattes för sex år sedan. Nu finns vi, även lagligen, säger Bo Wranker, fram till nyligen förbundsordföranden i Sveriges Veteranförbund Fredsbaskrarna.

Starka känslor låg i luften när hundratals uniformsklädda män, och några kvinnor, samlades tillsammans med sommarklädda familjer utanför Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm förra året för att fira den första riktiga statsceremonin för veteraner, med både kungahuset och regeringen representerade. Flaggorna vajade i vinden och försommarsolen sken när veteraner från strider i Gaza, Kongo, Libanon och Afghanistan tog emot medaljer från försvarsminister Karin Enström och prins Carl Philip. Gamla män i rullstol, före detta soldater, hade väntat sedan 60-talet för att få ett erkännande.

– Det betyder oerhört mycket att saten nu visar den erkänsla och respekt som man i nästan alla andra länder har gjort under mycket lång tid. Förut var det vi veteraner själva som skulle stå och försvara varför Sverige var i olika länder. Det är ju inte bara regeringen och riksdagen utan även svenska folket som skickat ut soldater för att göra ett jobb, säger Bo Wranker, som själv varit chef för FN-styrkor.

Emil Selberg flögs till Uppsala Akademiska sjukhus för operation. Där väntade hans pappa, syster och flickvännen Emma Fahlman, som knappt kunnat sova sedan det där samtalet på lördagsmorgonen tre dagar tidigare.

– Jag visste inte om han skulle förändra sin personlighet eller bli bitter. Men han var som vanligt från första gången jag såg honom på sjukhuset. Det var så skönt att se att han fortfarande var sig själv, säger hon.

Två dagar efter operationen stod Emil upp för första gången och efter några dagar gick han med kryckor. Smärtan gjorde honom sömnlös och under de första veckorna snurrade tankarna i huvudet. Tänk om han bara hade gått lite mer åt höger, åt vänster? Om de kommit några minuter tidigare, senare?  Idag är han glad att han i alla fall har ett ben kvar, att skottet inte exploderade genom hela honom, och att det bara var han som träffades.

– Jag vill göra allt som jag gjorde innan men det kräver mer planering och utförandet blir ju annorlunda, säger Emil Selberg. Han sitter nedsjunken i den stora soffan framför tv:n hemma i Boden, från fönstret bakom har han utsikt mot regementet där han har sitt kontor. Han började arbeta heltid bara månader efter olyckan.

När Emil åkte iväg hade han och Emma varit tillsammans i fem år, idag är det sju. Kärleken bara växer för varje dag, berättar Emma. Bara tre månader efter att Emil kommit hem från Afghanistan friade hon.

– Jag tänkte att det händer ju inget så jag får ta det i egna händer, säger hon och skrattar.

– Vi åt middag och så gav jag honom en liten skylt där det stod ”om jag fick välja igen skulle jag fortfarande välja dig”.

Soldatdrömmarna hade funnits med Emil Selberg sedan mellanstadiet. Uppvuxen i militärstaden Boden var det ingenting ovanligt. För bara några år sedan fanns över två tusen soldater i den lilla staden, och trots att de minskat till bara ett par hundra sedan den allmänna värnplikten försvann syns de grönklädda militärtjänstemännen överallt. I Ica-kön, på lunchhaken. Och på kvällen cyklar de uniformsklädda småbarnspapporna förbi på gatan med barnstolar på pakethållaren.

Att skjuta är ett av Emils största intressen, men efter skadan var han rädd att han skulle ha blivit skotträdd.

– Så jag fick permission från sjukhuset och så for vi ut på skjutfältet. Och det var helt okej, det var inte obehagligt, säger han.

Någonting som däremot triggade igång de obehagliga minnena var köttdisken på Ica.

– Första gången vi var i affären och gick förbi köttdisken var en pärs. Den doften, av kött och blod. Det luktade precis som jag själv hade gjort, säger han.

Det största problemet idag är de konstanta fantomsmärtor han har i vänster ben. Även om han inte rör en min, så finns det där hela tiden.

– Jag älskade att vara ute i fält och sova i tält med grabbarna, men det går inte nu. Men kanske om ett tag, när smärtan lagt sig, säger han.

Framtidsdrömmarna har förändrats. Men ett mål är fortfarande att åka tillbaka och fullfölja en utlandstjänstgöring, på en befattning inne på campen. Gärna som lärare.

– Jag ville göra utlandstjänstgöring för att veta vad det handlade om på riktigt. Jag ville kunna undervisa och veta vad jag talade om, säger Emil Selberg.

Det gör han nu.

FAKTA: Svenska soldater i strid

·         Sedan andra världskriget har 100 000 svenska soldater deltagit i konflikter utomlands. Av dem har 81 svenska soldater avlidit under tjänstgöring i utlandsstyrkan sedan Israel-Palestinakonflikten. Utöver dem finns andra svenskar som omkommit i fredens tjänst men som inte ingick i svenska Försvarsmaktens utlandsstyrka, till exempel Folke Bernadotte och Dag Hammarskjöld.

·         Sverige skickade sina första soldater till Afghanistan under årsskiftet 2001/2002. Sedan dess har 5 svenska soldater dödats och 12 skadats svårt i strid.

·         Sveriges insats i Afghanistan är en del av den multinationella Isaf-styrkan på 130 000 man från USA, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Sverige och ytterligare ett fyrtiotal länder.

·         Sverige har idag ca 572 man i Afghanistan, men vid skiftet för nästa insats i maj skickas färre soldater. Enligt direktiv från regeringen ska försvarsmakten minska sitt styrkebidrag i Afghanistan efter sommaren 2014.

·         Isaf- styrkan samarbetar med Afghanska nationella armén (ANA). Motståndarna är ett flertal fraktioner och organisationer, bland annat Talibanerna, al-Qaida och den pakistanska talibanrörelsen TTP.

·         Enligt ett regeringsbeslut är den 29 maj numera Sveriges officiella veterandag.

Källa: Försvarsmakten

Foton: Christoffer Hjalmarsson
Artikel: Michaela Möller

Gott nytt år

Jag tänker inte göra någon speciell resumé av 2012.
Kort och gott sammanfattar jag året som:

♥ året då jag och Memil varit förlovade i 1 år,

♥ året då jag kommit halvvägs till 50,

♥ året då jag läste min sista termin på lärarutbildningen på LTU,

♥ året som jag springvikarierat som lärare för första gången,

♥ året som jag träffat nya underbara vänner,

♥ året som jag varit i Danmark för första gången,

... kort och gott ett rätt bra år!

Vi firade nyår hemma hos oss efter en riktigt god middag på Far East här i Boden. Vi var ett gäng som spelade spel, lyssnade på musik och snackade skit om allt mellan himmel och jord. En toppen-mysig kväll, ett underbart sätt att skåla in det nya året och alla nya utmaningar som 2013 kommer att innebära!

Nytt ord 2012

memil - medelålders man klädd i cykeldräkt av lycra, som cyklar hänsynslöst; kallas även ninjacyklist och härskarcyklist. - Aftonbladet, december 2012

Vet inte riktigt om jag håller med om meningen med ordet "memil". Jag (läs egentligen min mamma) var först med att kalla Emil för Memil! Kanske kan vi säga att "memil" innebär vad aftonbladet definierar det som, medan "Memil" innebär:

Memil - Memmas älskade och underbara sambo som alltid gör henne så oerhört
stolt - Emma och mamma Lena, cirka 6 år sedan

Deal!

.. det luktar jul

Vissa dagar kommer jag på mig själv med att tänka på bloggen. Den har hamnat i skuggan av allting annat som har pågått. Jag har lyckats skicka in x antal uppgifter i min extra kurs, jobbat på C-uppsatsen, vikarierat flera dagar och fått omtapetserat här hemma för att nämna några saker. Min kropp började återhämta sig från all stress igår genom att göra mig halvförkyld, samma idag men det blir då ingen dunderförkylning iallafall!

För en vecka sedan kom en kille och började renoveringen här hemma, om vi nu kan kalla det så. Torsdag och fredag förra veckan hade han förstärkning med sig och de blev klara på fredag eftermiddag. Hela helgen har gått åt till att placera ut möblerna på sina rätta ställen, hänga upp tavlor och hyllor på väggarna, skruva ihop nya möbler till hallen. I samma veva började jag dessutom med "myset" och julpyntet. Idag har jag lyckats baka glutenfritt i form av lussekatter och en kladdkaka med mintsmak, så det luktar jul i hela lägenheten. Det enda som saknas nu är granen.

.. efter 6 år

Vi beslutade oss för att skippa planen på en romantisk middag i Luleå och istället bjöd Memil på en romantisk middag på Panelen här i Boden.  Mer än mätta satte vi oss sedan i bilen och åkte hem.

Jag tände ljus i hela vardagsrummet. Och medan jag korkade upp en flaska vin, som vi förövrigt fick av miss Sophie och herr A i förlovningspresent förra året (den som spar han har!), valde Memil en film och vi kurade ihop oss under filtar med vinglasen i handen och lite tilltugg på bordet och bara njöt. Imorse tog vi sovmorgon, ställde ingen klocka. Inte helt oväntat sov Memil längre än mig, vilket jag gillade eftersom det innebar att jag kunde överraska honom med frukost på sängen.

Vem hade kunnat tro att vi skulle ha det så här bra – 6 år senare? Tiden går alldeles för fort när man har roligt.

♥ Jag har svårt att förstå att vi faktiskt hunnit vara förlovade 1 av dessa 6 år.
♥ Jag har svårt att förstå att man efter 6 år tillsammans fortfarande kan bli
pirrig i kroppen av att gå ut och äta middag tillsammans.
♥ Jag har svårt att förstå att man efter 6 år fortfarande ger varandra en puss
och säger god natt innan man somnar.
♥ Jag har svårt att förstå att kärleken bara fortsätter att växa efter 6 år tillsammans. Jag trodde att det fanns en tröskel för hur mycket man kunde älska någon, oj vad fel jag hade.

.. det går bra nu!

C-uppsatsen är i rullning och flyter (än så länge, ta i trä) på riktigt bra. Sakta men säkert börjar jag bearbeta lite examinationsuppgifter inom teknikkursen. Jag har varit ute och vikarierat för första gången samt fått mera jobb nästa vecka.

I helgen ska jag och Memil till Luleå och titta på bilar, shoppa och äta en romantisk middag för två och antingen dela en flaska vin hemma eller gå på bio eftersom att vi firar 6 underbara år tillsammans på söndag, varav 1 som förlovade.

Kort och gott, det går bra nu!

Snart ett år sedan, tiden går fort när man har roligt

♥ ♥ ♥

Sammanfattning

Det har varit stressiga veckor, men nu är den sista praktiken över. Den sista praktiken någonsin! Jag har också valt att lägga en av mina två extra kurser på hyllan, det skulle vara en nybörjarkurs men jag ansåg att det inte var det och att den inte gick på 25% som det stod att den skulle göra. Så nu har jag "bara" 125% studier, vilket gör stor skillnad i tid.

Ni som inte följer mig på Instagram ska få en snabb sammanfattning av vad jag hållit på med. Idag och förra veckan blev det två shoppingturer. Bland annat en lampa till gäst-/pysselrummet, en gigantisk julstjärna till fönstret, säsong 2 och 3 av "Sons of Anarchy". Jag och Memil har infört frukt-torsdag igen, en av våra mysiga kvällar ihop då vi frossar i frukt. Jag har fått en helt underbart söt nalle av två elever på praktiken + att i fredags skrev alla elever "5 meningar om Emma" som jag fick med mig hem i ett stort kuvert. Jag har så klart hunnit mer, men lite mystik kan jag ju behålla.

.. dålig uppdatering

Det är dålig uppdatering från min sida, I know. Jag har helt ärligt inte haft någon lust att blogga, har varit så trött efter praktiken att jag helt enkelt valt att bara slöa i soffan framför tvn på kvällarna. Dock har jag bara en vecka kvar av fem på praktiken nu och det känns så klart jätte tråkigt, men samtidigt skönt för jag har tusen saker att göra på universitetet. 150% studier är inte alltid en dans på rosor.. Inte ens 100% studier är det, haha.

Hur som haver, jag måste bara visa upp lite fynd! Miss Sophie och herr A var förbi och hälsade på efter att vi varit på dopet för snart 2 veckor sedan. De hade med sig en helt underbar inflyttningspresent i form av 4 stycken hjärt-formar som man kan ha både ugnen, micron och diskmaskin för att göra portionsstorlekar av allt möjligt! Jag har dessutom fyndat världens gulligaste uggle-grytunderlägg! Jag köpte skorna som jag funderat på ända sedan jag såg dem i affären, de ser ut som ett par gympaskor men har kilklack och är riktigt sköna att gå i. Dessutom har jag äntligen köpt jackan som jag hittade av en slump i Luleå, men den fanns inte i rätt storlek så jag köpte den i Piteå när jag ändå hälsade på folk, också för drygt 2 veckor sedan.

.. allt blir inte alltid som man vill

Memil har haft helgtjänst och är därför ledig måndag, tisdag och onsdag. Perfekt tänkte jag och har nu lämnat över allt på honom: matplanering, handling, matlagning och städning! Nu är han och handlar, spännande att se vad som bjuds på till middag idag. Tanken är att jag ska hinna sätta mig och plugga en stund, men jag tror att jag sätter igång efter middagen.. lite energi är alltid bra om man ska plugga!

Det var dock synd att han hade helgtjänst eftersom att han missade att få äta frukost hos mamma i lördags, hälsa på Titti och Emilia, han missade dopet av lilla Maja och morgonmyset med Alice i söndags. Men men, allt blir inte alltid som man vill.

Den sagolika dukningen på Majas dop.
Vi bjöds på en helt underbar buffé där det t.o.m fanns glutenfria alternativ: LYX!

Idag är det..

.. FREDAG!

Jag har längtat efter helg, känner mig fortfarande inte 100% kry vilket resulterar i att jag sover dåligt på natten. Annars är det inte så farligt, men att inte få sova ordentligt på natten och sedan vara på praktik med elever hela dagen gör att jag är trött i både kropp och knopp och därför längtar efter helg.

Dock blir det ingen sovmorgon imorgon. Memil har helgtjänst och jag ska kliva upp med honom för att göra mig i ordning och åka till Piteå där jag ska hälsa på mamma. Sedan bär det av till Titti! Hon hade dop för lillan förra helgen, men det missade jag eftersom att jag och Memil var på högtidsmiddag med balklänning och hela köret. Direkt efter Piteå åker jag till Luleå för att gå på fröken M's dop. Därefter ska jag hämta ut det sista paketet med en liten gardinkappa som jag beställde, men glömde ringa bolaget och säga att jag flyttat.. Sedan - ska jag åka hem, dra på mjukisar och se film i sängen tills Memil kommer hem. På söndag vankas det sovmorgon för min del minsann!

Frisyr på högtidsmiddagen förra helgen