EXPRESSEN 11 maj 2013
Sverige har inte varit i krig på 200 år, sägs det. Ändå har
vi skickat nio tusen soldater till Afghanistan under de senaste tio åren. Fem
av dem har mist livet och tolv har skadats svårt. Hur många som bär på psykiska
men är oklart. Men att det finns svenska soldater som varit i krig är tydligt.
Emil Selberg, 29, förlorade ena benet under en attack i
Afghanistan för två år sedan. Han träffades av en spränggranat, och hade lika
gärna kunnat mista livet.
Trots smärtan arbetar han idag som gruppchef på regementet
hemma i Boden.
Flickvännen Emma Fahlman, 25, friade till honom när han kom
hem.
BODEN. Förste sergeant Emil Selberg står med rak rygg
framför ett tjugotal uppställda rekryter på en skjutbana i skogen utanför
Boden. Det är skytteprov, och militäraspiranternas nerver är på helspänn.
– Ställ upp för visitation före skarpskjutning! skriker han,
och slår käppen i marken framför sig.
Käppen är det enda som vittnar om krigsskadan från
Afghanistan för två år sedan, då han förlorade sitt vänstra ben.
Det var den 13 augusti 2011. Efter sex dagars patrull på
landsbygden väster om Mazar-e-Sharif, ”West of Mes” på militärslang, hade de
stannat till i en liten by för en rutinkontroll på vägen tillbaka till campen. Solen
gassade och byborna höll sig inomhus. Några barn sprang runt och lekte och en
man grävde en grop i ett dike, i övrigt var gatorna lugna. Emil Selberg gick
längst bak med sina fem skyttesoldater framför sig när stillheten plötsligt
exploderade.
– Jag såg inte var skotten kom ifrån och jag tror att jag
fortfarande stod upp och hoppade lite på ena benet ett tag innan jag satte ner
vänstra foten och föll ihop, för det fanns inget att stödja på, säger han.
Omkring sig såg han de andra soldaterna ligga tryckta mot
marken. En av dem mötte hans blick och sa ”Håll ut” innan han kröp iväg för att
ta skydd i en gränd längre bort tillsammans med de andra.
Det var en spränggranat som träffat Emil, ett raketgevär som
egentligen är gjort för att spränga fordon och byggnader. Av kraften hade det
slitit med sig benet när det passerade. Annars hade han sprängts i bitar.
– Jag tänkte att jag har inget ben kvar, men jag kan ju inte
göra så mycket åt det, så jag struntar i att fundera på det. Och så
koncentrerade jag mig på att dra åt remmen för att stoppa blödningen istället.
Det var det enda jag tänkte på, säger Emil Selberg.
Han hörde hur det ven som pisksnärtor runt honom, och
upptäckte att han låg framför en mur. Stenbitarna flög i luften när muren
träffades av skotten. Trots att motståndarna bara var 100 meter bort, såg han
dem aldrig. Plötsligt var en person bredvid honom.
– Det var gruppchefen. Han hade inte klarat av att se mig
ligga där, så med risk för sitt eget liv tog han sig fram till mig och drog mig
in bakom muren.
Striden fortsatte i 45 minuter innan attackhelikoptrar kom
och fick motståndarna att dra sig tillbaka. Smärtan som var fruktansvärd, blev
stegvis värre. Han sövdes och när han vaknade på fältsjukhuset stod ett
femtiotal personer i kö för att få träffa honom.
– Några kamrater stod runt min säng. Jag minns det inte
själv, men tydligen hade jag tittat på dem och sagt ”Sluta lipa, börja jobba”,
säger han.
Sverige har skickat närmare nio tusen soldater till
Afghanistan sedan 2002. Fem av dem har stupat, tolv har skadats svårt. Men det
sägs att i krig finns inga oskadade soldater. Bomber krossar inte bara ben, de
skadar också hjärnor. Enligt Försvarsmakten drabbas bara några få procent av de
svenska Afghanistan-soldaterna av psykiska problem. Men efter 2009, då fler
soldater skickades ner, striderna intensifierades och fler skadades gjordes en
satsning på hemkomstverksamheten för att bättre fånga upp de som mådde psykiskt
dåligt.
– Vi tänkte att vi måste ha en beredskap, och började skapa
ett ännu finmaskigare nät för hemkomstverksamheten just för Afghanistan, säger
Niclas Wisen, kapten och psykolog på Försvarsmaktens Veteranstödsavdelning.
Nu finns ett system där soldaterna screenas innan de kommer
hem, och de som har behov ska erbjudas hjälp. Psykisk ohälsa har varit stigmatiserande att tala om för soldater som
tränas i mental styrka. Men även om antalet psykiskt skadade soldater
enligt statistiken inte blivit fler, så har inställningen förändrats.
– Men jag tycker att det blivit en mycket öppnare attityd
under de senaste åren vad gäller de som hör av sig på eget bevåg, säger Niclas
Wisen.
Det sägs att Sverige inte varit i krig på snart 200 år, men
ändå har närmare 100 000 svenska soldater deltagit i konflikter utomlands sedan
andra världskriget. Över 80 av dem har dödats, många har skadats. Svenska
soldater sänds ut i strid, men kommer tillbaka till ett land som inte anser sig
vara i krig. Debatten om hur vi tar hand om våra svenska soldater när de kommer
hem har funnits länge.
– Tidigare pratade vi inte om veteraner. Politiskt fanns
inte veteraner i Sverige innan veteranutredningen tillsattes för sex år sedan.
Nu finns vi, även lagligen, säger Bo Wranker, fram till nyligen förbundsordföranden
i Sveriges Veteranförbund
Fredsbaskrarna.
Starka känslor låg i luften när hundratals uniformsklädda
män, och några kvinnor, samlades tillsammans med sommarklädda familjer utanför
Sjöhistoriska museet på Djurgården i Stockholm förra året för att fira den
första riktiga statsceremonin för veteraner, med både kungahuset och regeringen
representerade. Flaggorna vajade i vinden och försommarsolen sken när veteraner
från strider i Gaza, Kongo, Libanon och Afghanistan tog emot medaljer från
försvarsminister Karin Enström och prins Carl Philip. Gamla män i rullstol, före
detta soldater, hade väntat sedan 60-talet för att få ett erkännande.
– Det betyder oerhört mycket att saten nu visar den erkänsla
och respekt som man i nästan alla andra länder har gjort under mycket lång tid.
Förut var det vi veteraner själva som skulle stå och försvara varför Sverige
var i olika länder. Det är ju inte bara regeringen och riksdagen utan även
svenska folket som skickat ut soldater för att göra ett jobb, säger Bo Wranker,
som själv varit chef för FN-styrkor.
Emil Selberg flögs till Uppsala Akademiska sjukhus för
operation. Där väntade hans pappa, syster och flickvännen Emma Fahlman, som
knappt kunnat sova sedan det där samtalet på lördagsmorgonen tre dagar
tidigare.
– Jag visste inte om han skulle förändra sin personlighet eller
bli bitter. Men han var som vanligt från första gången jag såg honom på
sjukhuset. Det var så skönt att se att han fortfarande var sig själv, säger
hon.
Två dagar efter operationen stod Emil upp för första gången
och efter några dagar gick han med kryckor. Smärtan gjorde honom sömnlös och
under de första veckorna snurrade tankarna i huvudet. Tänk om han bara hade
gått lite mer åt höger, åt vänster? Om de kommit några minuter tidigare,
senare? Idag är han glad att han i alla
fall har ett ben kvar, att skottet inte exploderade genom hela honom, och att
det bara var han som träffades.
– Jag vill göra allt som jag gjorde innan men det kräver mer
planering och utförandet blir ju annorlunda, säger Emil Selberg. Han sitter
nedsjunken i den stora soffan framför tv:n hemma i Boden, från fönstret bakom
har han utsikt mot regementet där han har sitt kontor. Han började arbeta heltid
bara månader efter olyckan.
När Emil åkte iväg hade han och Emma varit tillsammans i fem
år, idag är det sju. Kärleken bara växer för varje dag, berättar Emma. Bara tre
månader efter att Emil kommit hem från Afghanistan friade hon.
– Jag tänkte att det händer ju inget så jag får ta det i
egna händer, säger hon och skrattar.
– Vi åt middag och så gav jag honom en liten skylt där det
stod ”om jag fick välja igen skulle jag fortfarande välja dig”.
Soldatdrömmarna hade funnits med Emil Selberg sedan
mellanstadiet. Uppvuxen i militärstaden Boden var det ingenting ovanligt. För
bara några år sedan fanns över två tusen soldater i den lilla staden, och trots
att de minskat till bara ett par hundra sedan den allmänna värnplikten försvann
syns de grönklädda militärtjänstemännen överallt. I Ica-kön, på lunchhaken. Och
på kvällen cyklar de uniformsklädda småbarnspapporna förbi på gatan med
barnstolar på pakethållaren.
Att skjuta är ett av Emils största intressen, men efter skadan
var han rädd att han skulle ha blivit skotträdd.
– Så jag fick permission från sjukhuset och så for vi ut på
skjutfältet. Och det var helt okej, det var inte obehagligt, säger han.
Någonting som däremot triggade igång de obehagliga minnena
var köttdisken på Ica.
– Första gången vi var i affären och gick förbi köttdisken
var en pärs. Den doften, av kött och blod. Det luktade precis som jag själv
hade gjort, säger han.
Det största problemet idag är de konstanta fantomsmärtor han
har i vänster ben. Även om han inte rör en min, så finns det där hela tiden.
– Jag älskade att vara ute i fält och sova i tält med
grabbarna, men det går inte nu. Men kanske om ett tag, när smärtan lagt sig,
säger han.
Framtidsdrömmarna har förändrats. Men ett mål är fortfarande
att åka tillbaka och fullfölja en utlandstjänstgöring, på en befattning inne på
campen. Gärna som lärare.
– Jag ville göra utlandstjänstgöring för att veta vad det
handlade om på riktigt. Jag ville kunna undervisa och veta vad jag talade om,
säger Emil Selberg.
Det gör han nu.
FAKTA: Svenska soldater i strid
·
Sedan
andra världskriget har 100 000 svenska soldater deltagit i konflikter
utomlands. Av dem har 81 svenska
soldater avlidit under tjänstgöring i utlandsstyrkan sedan
Israel-Palestinakonflikten. Utöver dem finns andra svenskar som omkommit i fredens tjänst men som inte
ingick i svenska Försvarsmaktens utlandsstyrka, till exempel Folke Bernadotte
och Dag Hammarskjöld.
·
Sverige skickade sina första soldater till
Afghanistan under årsskiftet 2001/2002. Sedan dess har 5 svenska soldater
dödats och 12 skadats svårt i strid.
·
Sveriges insats i Afghanistan är en del av den
multinationella Isaf-styrkan på 130 000 man från USA, Storbritannien, Tyskland,
Frankrike, Sverige och ytterligare ett fyrtiotal länder.
·
Sverige har idag ca 572 man i Afghanistan, men
vid skiftet för nästa insats i maj skickas färre soldater. Enligt direktiv från
regeringen ska försvarsmakten minska sitt styrkebidrag i Afghanistan efter
sommaren 2014.
·
Isaf- styrkan samarbetar med Afghanska
nationella armén (ANA). Motståndarna är ett flertal fraktioner och
organisationer, bland annat Talibanerna, al-Qaida och den pakistanska
talibanrörelsen TTP.
·
Enligt ett regeringsbeslut är den 29 maj numera
Sveriges officiella veterandag.
Källa: Försvarsmakten
Artikel: Michaela Möller