13 augusti 2012

13 augusti 2011

"Vid åttatiden på lördagsmorgonen, svensk tid, sårades en svensk soldat i den svenska Afghanistanstyrkan när enheten han tillhör blev beskjuten. Attacken skedde i området omkring fyra mil väster om Mazar-e-Sharif, staden där huvuddelen av den svenska Afghanistanstyrkan är förlagd. Soldatens anhöriga är underrättade. (...) Han hade så pass svåra benskador att läkarna trots kvalificerade vårdinsatser inte lyckades rädda benet utan tvingades genomföra en amputation" (Forsvarsmakten.se)

Det som man var medveten om skulle kunna hända, men aldrig trodde skulle hända, det hände. Memil, min älskade Memil var den som blivit skjuten i strid. Nu har det idag gått ett år sedan, precis på dagen, 13 augusti, ett datum vi aldrig glömmer. Memil har kommit så långt sedan dagen han blev skadad och jag är så oerhört stolt! Han har sedan dag ett varit vid gott mod, visat en jäkla kämpaglöd och jag är så glad att han trots sina skador kunnat fortsätta vara samma goa, glada, humoristiska Memil som jag förälskade mig i.

Vi har hunnit med så mycket det senaste året, alltifrån rullstolsträningar, till undersökningar, till gåträning till protesutprovning till förlovning, till att kunna gå på stan tillsammans och hålla handen, gå på bio och mycket mycket mer! För min del spelar det ingen roll om Memil har ett, två eller sju ben, så länge han är sig själv i personligheten kommer jag att älska honom. Om man ska försöka se något positivt ur det som hände, så skulle jag nog vilja påstå att vår kärlek har vuxit och blivit ännu starkare det senaste året. Även om jag inte trodde att det var möjligt.

Jag har lärt mig att uppskatta dom små sakerna här i livet, just en sådan enkel sak som att kunna hålla handen när man går på stan eller krypa upp i hans famn när vi ser på film på kvällen. Jag kommer fortfarande på mig med att lägga örat mot Memils bröstkorg och lyssna på hans hjärta, som idag slår mycket hårdare än när han kom hem från Afghanistan. Och om jag vaknar på nätterna lyssnar jag på hans andetag innan jag somnar om. Det är faktiskt rätt galet hur mycket jag älskar min Memil ♥



7 kommentarer:

  1. Fint skrivet Emma. Ni har gjort det himla bra bägge två. :)

    SvaraRadera
  2. Nu grinar jag..så fint. Kramar till er båda:) / Ewa

    SvaraRadera
  3. Emma du är helt enkelt underbar, kram till dig och Emil/Maria

    SvaraRadera
  4. så fint skrivet. usch minns den dagen då andreas berättade för mig, hur jag drog mig undan och grät ensam på toa med låst dörr..fy fan..:( så glad och så stolt över emil. den starka fina människan <3

    SvaraRadera
  5. jo men som ja skrev..handla inte området ;) de var ju att ni skulle flytta. FLYTTA INTE skrev ja ju ;) read between the lines baby ;)

    SvaraRadera
  6. Tack för era fina kommentarer ♥

    SvaraRadera
  7. Jag får rysningar! <3 kärleken övervinner allt!

    SvaraRadera