.. lite över ett år sedan

Det är lite över ett år sedan Memil åkte till Afghanistan nu. Nu när jag har lämnat in den sista uppsatsen på LTU för denna termin börjar jag minnas hur jobbig denna period var förra året. Oron man kände för att ha sin sambo i ett land som var, och fortfarande är, oroligt. Oron man kände för att inte veta vad som skulle hända. Oron man kände då man inte visste hur ofta vi skulle kunna höras av. En oro som man blir van att känna, men som man ändå aldrig vänjer sig vid. 

Känslan när han kom hem på sin första leave och vi kunde fira midsommar, äta frukost på balkongen och ha filmkvällar i soffan, går inte att beskriva. Under några dagar släppte man tankarna på Afghanistan och bara njöt av att få vara tillsammans. Sedan började tankarna komma tillbaka och man började än en gång nedräkningen tills det var dags för Memil att åka tillbaka. 

I augusti fick jag samtalet om att min älskade hade blivit skadad. Det är nog den jobbigaste dagen i hela mitt liv. Livet vändes verkligen upp och ner och man visste varken ut eller in. Det kändes som en evighet innan han fick komma hem till Sverige eftersom att varje minut kändes som flera timmar, men när vi väl fick träffa honom på sjukhuset och jag fick gå in till Memil och säga ”hej hjärtat” och därefter krama om honom, visste jag ändå att allt skulle bli bra igen. 

Att några månader efter skadan få möjligheten att vara på plats vid medaljceremonin och se både min sambo, hans grupp, hans pluton och alla andra var en enorm upplevelse. Det var med tårar i ögonen jag såg min sambo stå, och framför allt gå, med resten av alla deltagare vid FS21 för att runda av deras mission.

Till veckan ska vi åka till huvudstaden för att delta vid ytterligare en medaljceremoni och jag är så oerhört stolt än en gång!

Jag tycker att alla som åker gör en stor insats och jag är medveten om att inte alla håller med om detta, att många anser att vi inte har något i Afghanistan att göra. Alla får tycka som de vill. Jag vill i alla fall skänka en extra tanke till ALLA som väljer att åka och som försöker göra en förändring. Jag vill också skänka en extra tanke till alla anhöriga, jag vet hur tufft det kan vara att ha en person man älskar, en familjemedlem/sambo/man/fru/vän, så långt borta.

Amor Vincit Omnia

♥

 Kärlek övervinner allt