"man blir van, men vänjer sig aldrig"

Det här är bara mina ord, mina tankar och funderingar. Veckorna är ett enda blurr men rullar på på nå vänster. Jag försöker tvinga migsjälv att hitta på saker som att måla möbler, gå till affären, hälsa på familj och vänner fastän jag helst bara vill gräva ner mig under täcket och inte göra någonting. Helgerna är jobbigast, mest för att jag är van att Memil kommer hem fredagkväll. Fastän drygt halva tiden har gått känner jag mig mer och mer som ett litet barn som väntar på julafton och framför allt på jultomten på fredagkvällarna. Jag vankar av och an och hoppas att dörren ska öppna sig och om allt vore som "vanligt" skulle Memil kliva in genom dörren. Önsketänkande.

Varje måndag har jag nedräkning. "Nu är det bara 7 veckor.. 6 veckor" och idag är det måndag och "bara" 5 veckor plus/minus en dag eller två till han kliver in genom dörren i egen hög person. Just nu känner jag mig otroligt avtrubbad, jag blir inte ens tårögd till sådana saker på tv som jag nästan gråtit floder till tidigare. Jag känner mig inte 100 procent glad heller, bara.. tom? Jag brukar säga att "man blir van, men man vänjer sig aldrig", vilket förmodligen är det bästa sättet jag kan beskriva allt på.

Jag är lyckligt lottad som har mina vänner, min mamma och min lilla bonusfamilj på Memils sida. Jag nämner inga namn så är ingen glömd, men ni som verkligen har ställt upp och orkat lyssna på mig vet vilka ni är och jag är så otroligt tacksam för det! Alice är också en stor hjälp, vi har kramats, haft mys och busat på, hon är verkligen min lilla guldklimp här i vardagen.

Nu har jag egentligen varit alldeles för personlig i detta inlägg, men jag ville att ni skulle få en inblick en gräsänkas huvud i hur det känns, trots att det är svårt att klä känslan och upplevelsen i ord.



Min lilla guldklimp